Det första folk lade märke till var storleken. Fler lag, fler grupper, fler matcher, fler tabeller att kolla. VM-gruppspelet kändes inte lika jämnt som tidigare. Det kändes bredare, bullrigare och ibland lite svårare att följa. Det skulle alltid hända med det nya 48-lagsformatet. Det gamla VM-gruppspelet var brutalt. Fyra lag, tre matcher, topp två vidare. Ett dåligt resultat kunde förstöra allt. Den här gången, med de bästa tredjeplacerade lagen också vidare, var pressen annorlunda. Vissa lag kunde förlora och ändå andas. Vissa kunde sluta trea och ändå tillbringa natten med att kolla andra resultat. Det gjorde turneringen mindre ren, men inte tråkig.
Fler länder hade faktiskt en historia
Det bästa med det nya formatet var uppenbart. Fler länder fick ett riktigt VM-ögonblick. Det spelar roll. Ett VM ska inte bara vara en privat fest för samma stora nationer. När mindre lag är där känns turneringen större på läktarna, på TV och i de tidiga matcherna. Man får mer ljud, mer färg, mer nervös fotboll och fler matcher där oavgjort känns som en nationell händelse. Vissa av dessa lag var helt klart begränsade. Det är sant. Det fanns matcher där kvalitetsskillnaderna visade sig snabbt. Men det fanns också lag som utnyttjade chanserna väl, höll sig organiserade och fick större lag att arbeta hårdare än väntat. Det är avvägningen. Man får några ojämna matcher, men man får också en turnering som känns mindre sluten.
Bettingvinkeln blev mer komplicerad
För spelare var gruppspelet inte så enkelt som att bara satsa på de uppenbara namnen. Det nya formatet förändrade matematiken för spel-VM . Tredjeplatsen spelade roll. Målskillnaden spelade roll. Ett lag med fyra poäng kunde känna sig nästan säkert. Ett lag som redan var vidare kanske inte behövde jaga ytterligare en seger. En favorit kunde rotera. En underdog kunde spela för ett resultat som såg litet ut på pappret men stort i tabellen. Det gjorde vissa marknader mer intressanta än den vanliga matchvinnaren. Kvalificering, gruppplacering, totalt antal mål, kort och sena gruppspelsscenarier hade alla större betydelse. Det gjorde också blindspel på favoriter farligare. Ett stort lag med ett öga på utslagsspelet är inte alltid ett lag som har bråttom. Ibland är den desperata sidan den bättre spelhistorien, även om den har färre kända spelare.
De stora vinsterna skär fortfarande igenom
Även i ett fullsatt format stack de stora vinsterna ut. Tysklands 7-1-seger över Curaçao var ett av de där resultat som säger allt utan att behöva mycket analys. Det visade risken för expansion. När ett lag med elitturneringserfarenhet möter ett lag som fortfarande hittar sin nivå kan gapet bli fult. Japans 4-0-seger över Tunisien kändes annorlunda. Det var inte bara ett stort lag som mobbade ett mindre. Det såg ut som ett seriöst lag som gjorde ett professionellt jobb. Japan spelade med fart, kontroll och tillräckligt med kyla framför mål för att få folk att lägga märke till det. Dessa resultat var viktiga bortom rubrikerna. I det här formatet var målskillnaden inte dekoration. Den formade vilka som gick vidare, vilka som väntade och vilka som gick hem.
Så, var det bra?
För det mesta, ja. Inte perfekt. Gruppspelet förlorade en del av sin gamla skärpa eftersom alltför många lag fortfarande kunde överleva efter vanliga prestationer. Det var mer väntan, mer beräkning, mer prat om "vad händer om den här gruppen slutar så där?". Men det gav också turneringen mer liv. Fler lag hade något att spela för. Fler fans hade en anledning att bry sig. Fler matcher betydde något sent i gruppspelet, även om anledningarna inte alltid var enkla. Det nya formatet är inte renare. Det är inte jämnare. Det är inte alltid bättre fotboll.
